Intervju med Olof Persson

Hur blev du involverad i projektet Narcissus?
Det började med att jag strax före premiären av min föreställning Me – every body under senhösten 2008 fick ett litet kryptiskt mail från Björn den ena halvan av Pacific, som jag då inte kände, men jag hade hört talas om bandet. De var intresserade av att göra ett projekt och hade blivit tipsade om mig och sa att de skulle komma och titta på min föreställning. Sedan så hörde de av sig igen januari 2009 då de förklarade mer om vad som var på gång. Jag var en av flera koreografer som de skulle träffa och diskutera sina idéer med. Sedan så valde de mig och kort därefter började vi arbeta med föreställningen på Riksteatern.

Vi har tidigare kunnat ta del av Björns och Daniels tankar kring Narcissus och deras önskan att göra något mer än en traditionell konsert.  Vad är dina tankar kring projektet? För min del så var det roliga i dels att de kom själva med musiken, klar och färdig, vilket är lite ovanligt i dansvärlden, oftast så sker önskemål från koreografer och dansare sida om musik till föreställning. För det andra så arbetar jag i mitt eget arbete inte med storys utan arbetar mer med bild och form, och här kom de med en urgammal myt som på många sätt fortfarande är aktuell. Så det innebar ett för mig nytt arbetssätt.

Musiken var färdig och du skulle tolka den? Hur såg arbetsprocessen ut? Som svaret ovan och att jag fick arbeta omvänt i processen, musikspåren fanns redan där och jag skulle förhålla mig till den uråldriga figuren Narcissus och samtidigt forma en föreställning som mer låg i samtiden. Jag, Björn och Daniel hade många diskussioner, där vi samtalade om både individuella och samhälleliga narcissistiska beteenden, om orsaker och konsekvenser som följer. Ur det här så trädde fram de på ytan komplexa figurer som finns. Allt ifrån att inte tappa ansiktet, när man gör saker omedvetet som avslöjar människan bakom fasaden, till desperata försök att behålla den snygga ytan på klubbarnas sena tider.

Om jag förstår det rätt så har du precis gett ut en skiva? Vad är det för något och hur ser ditt förhållande till musik ut? Ja jag gav ut ljudverken till föreställningen Me – every boby i begränsad upplaga i samband med nypremiären på 3:e Våningen i våras. Det är nio ljudverk som är speciellt skapade för föreställningen av ljudkonstnärer som jag bjudit in till samarbete. Skivan gav jag ut efter förfrågningar från publik när jag gjorde föreställningen första gången. Det har gått bra och nådde ut till Europa där den bla blev rekommenderad av Berlinbaserade Sleek Magazine. Musik är en del av mitt liv, lyssnar varje dag.

Vad håller du på med just nu? Förutom turnén med Narcissus så arbetar jag på en volym 2 av föreställningen Me – every body och på en installation/föreställning baserad på en abstrakt dröm som jag har burit med mig sedan barnsben. Jag planerar dessutom att återuppsätta en över 10 år gammal föreställning.

http://www.olof.org/


Konsert eller dans?

John The Houseband har rest vidare för att visa Tripping North på Reykjavik Dance Festival. De är koreograferna som just nu vill spela musik och bildade ett band. I oktober får vi se en nästan omvänd situation då gruppen Pacific! inte bara vill spela sin musik utan också göra någonting mer, skapa scenkonst. Tillsammans med musikern El Pero Del Mar och koreografen Olof Persson har de skapat föreställningen/konserten Narcissus (samma namn som skivan de släppte samma år). Så här sa de till Djungeltrumman när föreställningen hade premiär 2010.

Vi tycker att det är ett intressant fenomen och inte alls förvånande då mycket av den samtida scenkonsten är genreöverskridande. Det gäller inte minst dansen, där många unga koreografer tänjer på gränserna.  I Danstidningen kunde man igår läsa Manne Granbergs recension av John the Housebands Tripping North och han skriver om att en ny genre är född. Och kanske är det så? Eller så är det så att den samtida dansen som genre idag rymmer så mycket mer?!


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.